Djupt sårad ... Fortfarande

Mitt förra inlägg här va verkligen som om jag skrev i en dagbok. But it's true, someone has been broken my heart deeply and I'm so sad all the time.
Så nu vet ni. O eftersom att min familj kom hem förra helgen så har jag inte kunnat / inte velat vara ensam då så har jag väl mer förträngt än tänkt. Glömt bort för stunden. Men när pappa frågade i Onsdags så insåg jag hur jobbigt det fortfarande är för mig. I'm seriusly in LOVE with this guy, he is my life. Jag kommer aldrig till att älska någon annan som jag älskar han.
När vi pratades vid senast i söndags o pratade lite känslor och om allt detta så fanns det så himla mycket känslor inom mig. Mitt hjärta bara bultade o jag va som nervös för att prata med dig. Som om vi aldrig mer kommer höras. Men de vet jag att vi kommer eftersom att vi har haft våra avbrott tidigare. Jag menar sist så pratades vi inte vid på 6 månader, ändå så kändes det sen som om det var igår.

Jag som person är helt fruktansvärd rent känslomässig om ni frågar min familj. Dem får nämligen ALDRIG reda på någonting. Denna gången lirkade mamma fram de mesta (vilket tog tid) men ja hatar verkligen att prata känslor med min familj. De blir bara jobbigare enligt mig själv (vilket de säkert skulle bli) och därmed så håller jag Alla mina känslor för mig själv. Allt finns istället inne i mitt huvud. Men då finns de ju en annan person som säger "du är som en öppen bok med dina känslor ju". När jag nämnde detta för min familj så trodde ingen på mig egentligen först. Men de är så. De finns en person som vet typ alla mina känslor. En enda som vet hur jag känner, på riktigt. Som ja verkligen kan gråta ut hos (vilket ja gjort i de mest konstiga situationerna) . De för mig är kärlek, den tilliten har ja inte för någon annan! Jag är helt enkelt så fruktansvärt förälskad i dig så mitt liv har liksom stannat upp känns de som.
I have always loved you, and i Will do that for the rest of our life <3 and i know that it will be you and me some day <3