... det var jullovet år 2008 som jag satt inne på en hemsida som heter Kamrat. Ni vet en hemsida där man kan flörta och det behöver verkligen inte bli mer än så. Typ flört på en månad o sen dör det ut, utan att man ens har träffats. I alla fall så vet jag att jag hade varit inne på hans sida ett flertal gånger innan den gången jag skrev till han. Jag hade väl kanske aldrig riktigt vågat. Ja menar jag var enbart 16 (skulle fylla 17) och han var 19 (skulle fylla 20). Det är en rätt så stor åldersskillnad när man är i den åldern. Jag tänkte väl lite så att vad ser han hos mig som bara är en liten tjej.
Men tillsist skrev jag, det enda man igentligen behöver skriva "Hej, hur är det? Kram Jessica". Sen sitter man där och väntar och vet inte alls om man kommer få svar, men man hoppas ändå någonstans. Men man har ju verkligen inga förväntningar. Dock så gick det väldigt fort tills jag fick svar, det handlade alltså bara om några få minuter. Otroligt ! vet jag att jag tänkte och bara efter några dagars pratade så övergick vi i telefonsamtal. Vi pratade jämt. Hans röst var så mjuk och av att höra hans skratt blev man helt överväld med känslor.
Jag glömmer aldrig den röst jag hört,
Den kommer alltid att kunna göra sin röst hörd.
Ung som jag var så vågade jag dock inte träffa han, ja menar han var ju ändå ett par år äldre än mig och ni vet, man tänker ju alltid det värsta om allt och alla. Men tiden gick, det gick lång tid, innan vi bestämde oss. Det blev sommar och jag var iväg på semester, men tillslut kom vi fram till att jag skulle komma hem till honom på hans födelsedag, då han fyllde 20 (4 augusti). Jag minns hur lycklig han var för denna dagen, jag ringde och väckte honom (som alla andra dagar) och sjöng för glatta livet.
Vi hade ju bestämt att ja skulle åka dit någon gång mitt på dagen, vi skulle inte festa utan jag skulle bli födelsedagspresenten och vi skulle umgås hemma hos honom själva. Äta middag och ha det allmänt gott. När jag åkte dit var jag fruktansvärt nervös. Det var nästan hemskt. Men samtidigt minns jag att jag kände att lugnet ändå fanns där för jag hade ju "känt" han i dryga 8 månader. Det kändes nämligen som om att han var min vän som alltid fanns hos mig, för det gjorde han ju, men innan den 4 augusti fanns han alltid där för mig i en telefon. Vilket var helt underbart.
Åter till 4 augusti. När jag satte mig på bussen från stan till honom så ringde han och sa "Du jag måste åka till Systemet men jag guidar dig hem till mig genom telefonen så ring när du går av bussen". Usch den färden med bussen va långa 20 minutrar. Men jag visste att det väntade något bra när jag kom fram. Han guidade mig via telefon och jag satte mig på trappan (ingen va ju hemma) och väntade, det var dock inte mer än 5 minuter. O när jag såg han, mitt hjärta klappade i 199. Men o så underbar han var, han var så glad, så fin och så härlig. Vi kramades länge och jag hälsade på mamma och kände mig helt enkelt som hemma med en gång.
Den kvällen och natten var helt underbar. Jag har aldrig haft det så bra, det var en sådan där härlig romantisk dag och natt och morgon som aldrig glömms. Jag ville aldrig somna för dom där blåa underbara ögonen var så vackra. Att kyssa hans läppar var så fint. Jag minns det som igår. Vi glömde alltså tom av att äta middag den dagen för att vi blev så förälskade i varandra. Vi var som gjorda för varandra.
Våra händer var som gjorda för varandra,
Hans armar räckte hela vägen om mig,
och jag låg i hans famn som en docka som sen inte ville röra sig.
Ögonen var i en klar blå färg,
Så vackra som ett glittrande hav när solen lyser.
Under det dygnet sa vi saker till varandra som betyder så extremt mycket. Det går alltså inte att beskriva. Ord som hade en väldig betydelse, ord som betyder mer än du någonsin kan tänka dig. Ord som man bara säger till den man verkligen älskar.
Jag gjorde helt enkelt hans födelsedag till en dag då han alltid kommer minnas att det var mig han träffade på sin 20 års dag. Den 4 augusti är datumet som alltid står som upptaget i min kalender.
Tiden gick och vi gick igenom många olika och jobbiga prövningar. Bråk om grejer som egentligen inte var någonting. Jag som inte visste vad jag ville, jag uttryckte mig på helt fel sätt. Sa en sak, ville någonting helt annat. Fan jag älskade honom men vågade aldrig stå för det. O då kommer frågan, Varför vågade du inte det ?! o då kan jag säga dig att jag har inte den blekaste aning om det. Jag var feg, jag lät grupptrycket bestämma över mina känslor. Totalt fel, vet jag nu !
Jag visste vart du fanns,
Men ville aldrig besvära dig någonstans.
Jag ville bara älska,
Men fick aldrig hjärtat till att gå ihop med hjärnan.
Vi fick dock under 3 års tid så otroligt härliga minnen ihop, saker som bara vi förstår varför det är kul eller situationer då vi haft det så fruktansvärt underbart. Vi har uppvaktat varandra på födelsedagar (dock aldrig med ting, vilket är otroligt tråkigt för jag har ingenting som påminner här hemma om honom). Jag minns främst en sak som hände oss en sommar han var hemma hos mig. Vi var i Kungsbacka och han hade sovit hos mig. Till saken hör att vi hade vart på en krog 2 veckor tidigare och träffat på en otroligt trevlig vakt. Dom kände varandra väl (genom krogen) och jag var ju tjejen som var med honom så självklart släpptes även jag in där. Men när vi träffade på den där portvakten på Kungmässan i Kungsbacka så jobbade jag så jag hade med mig ett av barnen i barnvagnen. Jag själv pratade inte med vakten utan de gjorde han istället. O när han kom tillbaka så sa han " Folk tror nog verkligen att du och jag är ett par, han frågade om det vara VÅR unge". I den situationen hade jag inte en aning vad jag skulle göra. Jag ville så gärna att det skulle vart sant att vi hade varit ett sådant fint par som folk trodde att vi var. Utåt sett så såg vi tydligen ut som ett par med barn villa och Volvo. Det sårar mig djupt att det aldrig blev så.
Tyvärr har även våra 3 år tillsammans varit fruktansvärt jobbiga. Han gjorde dumma grejer (ALDRIG mot mig), jag sa dumma grejer till han, jag ignorerade han jag visste helt enkelt inte vad jag ville. Men när jag väl visste det, hade växt upp och insett att utanför gymnasiet så finns det så extremt många härliga personer som gillar en för den man är och inte för den man låssas vara. Man behöver inte ens låssas man kan vara sig själv. Som sagt, när jag hade kommit dit i livet och insätt hur livet egentligen ska vara så var det på tok försent. Jag kunde minnas allt fint och allt bra vi hade gjort, jag kunde gå vidare tillsammans med honom om han hade kunnat släppa allt ont jag hade gjort. Så mycket som jag skadade hans hjärta, så lite jag till att började med förstod var fruktansvärt. Han var värd den bästa Jessica, men han fick den sämsta :( Någonting som jag inte är stolt över idag. Men som jag inte kan förneka för mig själv för då mår jag bara dåligt.
Vi har träffats efter ett stort bråk vi hade i sommras, vi bestämde oss för att se om vi kan få tillbaka de vi ville från början. Men som sagt, de är svårt. Därför bestämde vi oss för att gå vidare. Vi insåg att inom såhär kort tid så går det inte. Jag funderade ett bra tag på att prata med någon om det, om hur illa jag har bettet mig. Men jag orkade aldrig. För jag vet att då måste man ta allting från början och det är det som är det värsta. Det är när man kommer förbi att vi sågs första gången som man inser att nu vill jag bara gråta. Enda sen jag startade detta inlägg har ja velat gråta, men har inte gjort det än för jag vill inte blanda in dom känslorna i detta inlägg.
Jag har aldrig träffat någon som är så stark i sig som du,
Någon som kan stå för den man älskar och den man vill ha hos sig.
Jag har aldrig träffat någon som kan förlåta så mycket,
Någon som inte ger sig i första taget och försöker inte ge upp.
Jag förstår att du gav upp,
Det hade jag med gjort.
Nu vet jag dock (pga ett samtal som vi hade för ett tagsen) att han har det hur bra som helst och är lyckligt kär. Jag vet också att jag aldrig kommer glömmas bort hos honom och han vet att han aldrig kommer glömmas bort hos mig. Dock vet jag inte vad som händer om ett par år, om man tar upp någon sorts kontakt, det hade vart min dröm.
Jag har dock försökt att få han till luft, men det går inte. Han är den jag alltid kommer minnas som bäst. För det var han som satte fart på mitt hjärta ordentligt första gången.
När den rätte dyker upp,
då säger hjärtat till.
Då får huvudet säga vad det vill.
Som ni ser har jag inte nämt personen vid namn, detta enbart för att det inte ska bli så jobbigt för mig, det är jobbigt nog som det är. Jag vet att många hatar honom, men jag måste få säga vad jag vill. Få känna vad jag vill, utan att alla ska behöva ha klagomål. Folk som inte känner honom, har gått misste om en underbar kille/man. Han är otroligt vacker som människa.
Men även detta är ett steg i riktningen av min egen terapi som jag går igenom varje dag. Varje morgon när jag vaknar ligger jag i sängen och tänker på honom. Dels för att aldrig glömma och dels för att förstå att det är okej att tänka på andra. Min terapi går ut på att komma ihåg honom och att han alltid finns med.
Never forgette the good people,
throw away the bad.
/Jessica
Ångrar inget. du vet vem.
SvaraRaderaDet vet jag att du inte gör. Det gör inte jag heller <3 Kärlek till dig
Radera