Tuff dag

Har haft en tuff dag som ni kanske förstår från föregående inlägg.
Det började redan 6 i morse och har hållit på ända fram tills nu.
Det har varit tårar, skratt och förtvivlan. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunnat ha handskats med det på annat sätt. Men jag tror nog allt att jag lyckats.

Fick prata i telefon, fick även lyssna, fick skratta, fick rapa, fick kissa, fick ta åt mig, fick skämta, fick minnas tillbaka, fick berätta. Ah, det är såhär det är att leva som mig. Personen i frågan som det handlar om sätter igång så många olika känslor i min kropp så jag vet snart inte vad jag ska göra. Känslorna väller över min kropp. Men det är väl kanske så det är när man är själv på dagarna och har tid att tänka på ett helt annat sätt än vad jag hade innan när jag bodde hemma. När jag bodde hemma hann jag inte tänka över huvudtaget. Såhär mycket som jag gråtit i mina tankar när jag varit på Lidingö i 1 och en halv månad har jag inte gjort på över ett halvår typ ett år hemma. PGA att jag inte har hunnit. Det har inte funnnits tid till det. Jag har alltid varit upptagen, kalendern har varit full. Varje dag! Men nu när jag kommit hit, fått distans och när den ändå är full men jag har mer ensam tid så tror jag på det här med att tänka, man ska tänka på hur livet är och har varit. Men samtidigt inte tänka för mycket.

Mitt hjärta krossades, hans hjärta krossades. Jag fann Jimmy och blev lycklig. Men självklart saknar jag livet innan också, allt fint allt roligt allt det bra. Men det är såhär verkligheten är och det är Jimmy jag vill visa min kärlek till. Men en del av mitt hjärta kommer alltid vara svart.
/Jessica