Dessa två personerna är väl de som har sätt mig må dåligt, på grund av detta. Det är även dessa två som har fått mig att må bra, jag menar jag kunde lika gärna ha legat på någon kyrkogård, om ärligheten ska fram fullt ut. Jag vill inte verka som en person som inte förstår och respekterar andra och hur andra har de. Men jag har verkligen svårt för att prata om min epilepsi i fel tillfällen.
Men just nu så känner jag bara att jag måste berätta för de som inte vet.
Allting började för väldigt längesen egentligen.
Det var för mer än 3 årsen. Det var då som mina bortfall började. Jag kunde försvinna under några sekunder och sen komma tillbaka och inte komma ihåg. Utan min omgivning fick berätta för mig vad vi hade pratat om. Vilket blev som min vardag, så det var ingenting jag själv funderade över egentligen. Utan det var mer min mamma och syster som började att fundera.
Men dagen mitt anfall kom var den 4 december 2008. Situationen i skolan såg ut som den för just nu faktiskt, stressig, mycket att göra och aldrig ledig. Jag var helt enkelt hela jävla slutkörd.
Jag minns inte speciellt mycket själv, utan detta är mer min omgivnings förklaring av det hela.
Jag gick upp där på lördagsmorgonen, minns själv att jag var HELT slut, den känslan har jag ALDRIG haft tidigare faktiskt. Den natten hade jag drömt att Cornelia dog i en brand, som de finns en bakgrund till, jag var panik slagen. Vågade inte ligga kvar i min säng för att jag var rädd för att någonting skulle hända. Jag gick upp till vardagsrummet där min mamma satt. Det första hon sa till mig var lägg dig här i soffan och sov istället, du ser helt borta ut. Jag la mig och vände huvudet in mot soffan och sen är allting svart, tidsperspektivet försvan, jag försvan, mitt omdöme av omvärlden fanns inte längre.
Jag vaknade upp av att jag sitter upp på golvet, det är "om möblerat" alltså bordet är flyttat. Det första jag minns att jag frågar är Vad har hänt. Mina känslor var att, varför gråter mamma, varför säger Lina Ambulansen är påväg hit, varför säger mamma Du fick ett epileptiskt anfall. Varför börjar min syster att gråta. Alla dessa frågetecken som kommer upp i huvudet, gör att huvudet som redan är helt förvirrat blir helt borta, nu pratar vi liksom inga korta bortfall på någon sekund längre, utan nu pratar vi minuter. Samtidigt som jag har alla dessa frågorna i huvudet, så är jag helt tom.
Helt plötsligt ser jag 3 helt okända människor rusa in, kvinnan tar tag i mamma och säger Detta kan vara någonting kopplat med stress, var lugn. 2 män kommer fram till mig och min syster som sitter på golvet, mamma och Lina byter plats och helt plötsligt sitter mamma bredvid mig. Ambulans männen börjar helt plötsligt att ta tag i min arm, för att ta blodtryck, mäta någonting med en grej på fingret, och jag sitter där som en docka som inte bryr sig egentligen. Som jag själv minns det så tyckte ja att de mer var en upplevelse, knäpp som jag var. Men när läkarna började plocka fram sprutor o blodprovsstickor så kom de tårar. Jag minns hur de missade fel i armen, man brukar prata om krokodil tårar när de gäller barn, men jag fick KROKODIL tårar. De kändes ännu en gång som jag skulle försvinna. Men efter ett tag (kan som sagt var inte komma ihåg tid) så tog de med mig ut till deras bår. Minns hur jag satte mig där. Men min minneslucka började där och slutade när jag kom in i ambulansen. Minns alltså inte hur jag kom in i ambulansen eller om ja sa något, bara att jag frågade efter mina skor.
Ambulans transporten gick fort de minns jag, sen när vi väl kom in på Mölndals sjukhus och in på akuten så minns jag ingenting. Men min mamma har sagt att jag frågade Vad är det ni sätter på min kropp. Det var alltså ett EKG de gjorde på mig för att se till så att mitt hjärta mådde bra. Sen rusade mormor in i rummet, med morfar i släptåg. Då minns jag hur min morfar sa Mormor var utanför dörren innan hon han att lägga på. Där mitt upp i allting minns jag hur jag faktiskt skrattade till.
Sen kom jag in på ett rum, där blev de lugnt och skönt, i väntan på undersökning. Efter ett tag (har som sagt inget tidsperspektiv) så rullade de in mig till en röntgen, som de inte förklarade någonting om för mig, utan jag bara hängde med, kände mig helt borta. Men för mamma förklarade de tydligen att det var en magnetröntgen, där de ser om jag har fått någon propp i hjärnan. Men jag åkte ju som sagt var in i den röntgen, SJUKT stor minns jag. Låg där ett tag och fick sen rullas ut igen till mitt rum.
I väntan så somnade jag, cool lugn som jag är, eller i alla fall vilade mig. Medan jag i bakgrunden hörde min mamma sitta i mormors famn och gråta och säga saker som jag egentligen inte förstod fören lång tid efteråt. Fram tills dess att klockan blev 4ra så fick jag träffa en läkare som var de bästa jag någonsin mött ! Han skickade mig vidare hit och dit för att jag skulle få den bästa vården jag någonsin kunde fått. Vilket jag fick.
Men klockan 4 minns jag att det blev dags för utcheckning och jag fick åka hem o äta.
Den natten sov jag som den bästa prinsessan någonsin har gjort. Dock gjorde inte min familj de, de låg och vaktade mig hela natten.
Efter de så började en rad med olika sjukhus besök, jag tog värden och massa sådant. Men som sagt, de visade sig ganska fort att jag hade epilepsi och jag fick därmed medicin.
Jag hatade de, jag mådde så dåligt. Jag fick inte längre göra vissa saker som var mitt liv.
Men de var helt enkelt bara så att jag fick acceptera det och förstå att jag mår bäst av det.
Så efter många byten av läkare, många olika EEG undersökningar och nertrappning av medicin gör att jag är här som jag är idag.
Jag har flera gånger funderat över hur de skulle varit som jag inte gick upp. Men den tanken gör mig helt galen, den tanken får mig att må dåligt. Men jag kan samtidigt inte bara glömma de, för de kunde ha hänt mig. Men idag mår jag bra med min medicin, jag skäms inte för de. Men jag mår dåligt av att behöva ha detta.
Jag mår dåligt av att veta att om jag hade skött mig lite bättre, om jag inte hade slarvat så med mig själv, så hade min kropp inte reagerat såhär.
Men samtidigt så är det de bästa som någonsin hänt mig. Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör nu. Jag började om, jag lärde mig saker, jag fick erfarenheter av att inte alltid vara i överläge, utan faktiskt i detta fallet ligga i underläge och inte ha en aning om vad som kommer till att hända.
Så ibland har jag mina dalar när det gäller detta, men det hoppas jag verkligen att ni förstår. Men jag gillar verkligen inte att prata om det när de gäller någon annan som har de. Jag menar mer de här att inte jämföra två olika personer, med två olika anfall. För alla vi människor ute i världen med epilepsi har olika symtomer, ingen har exakt som någon annan.
Egentligen kan man inte säga hur det är att ha de, för de känns inte, de sitter psykiskt. Och rent psykiskt kan man leva med det. För det är ingen "konstig" sjukdom.
Dock tycker jag att epilepsi ska bli en mycket mer uppmärksam sjukdom, för alla har så mycket förutfattade meningar, men berättar jag att jag har epilepsi så tror folk oftast inte det. För det är nämligen så att jag är lyckligt lottad som faktiskt inte har haft något mer anfall och jag har inte haft några synbara biverkningar. Men de biverkningarna jag har fått är:
- Håravfall
- Stavnings fel, som har blivit mycket bättre
- Mensturation
- Trötthet
De finns vissa andra med, men nu har jag börjat acceptera min vardag.
Jag uppskattar tiden med min familj mycket mer än innan.
Nu vet ni mycket mer om mig och min epilepsi. Kommer säkert skriva mer om den :)
Fråga gärna om ni undrar igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du skriver här