De är helt sinnessjukt

Saknaden av någonting, kan bli så starkt att man tillslut inte har en jävla aning om vad fan man ska göra! Det är en saknad av en som gör att jag mår så dåligt som jag faktiskt egentligen gör. Saknaden av den där som gör att jag inte kan älska någon annan, eller någonting mer än mig själv. Jag trodde jag älskade, jag sa att jag älskade, jag trodde fel.

Ibland mår jag bara så dåligt av att känna känslan, höra namnet, veta vart du varit, veta vart vi varit. Jag vill bara glömma, eller kanske är det så att jag ska låta det vara och en dag komma över de på detta sätt. Men jag vet inte, jag mår ju piss av det. Snälla människa hjälp mig att komma över det. Hjälp mig att på något sätt minnas de som någonting bra.

Jag vill bara hjälpa till. Hjälpa någon som mår dåligt. Hjälpa en människa som mår dålig för att jag har gjort någonting oerhört korkat. Hjälpa en människa som jag har haft underbar stunder med. Som har vart med om de där som man inte gör inför alla. Som har legat vaken halva natten för att ja ska komma för att jag har varit o gjort någonting. Hört mig prata i sömnen, som bara familjen har gjort. De där stunderna som är så betydande. De stunder då man egentligen mår som bäst. Fast man inte inser det fören efter misstaget är gjort.

Allting som man förknippar med ett oss, allting som man minns som ett oss. De mest korkade jag någonsin sagt fick dig att skratta nått så oerhört att mitt hjärta gör ont nu när jag tänker på det. Jag fick dit hjärta till att få en mening, en mening som ingen annan har givit dig på samma sätt. Jag gav dig en mening i livet, en mening som betyder något så oerhört mycket. Som fick dig att tänka bortanför alla problem som har funnits här i livet och som fortfarande finns.

Livet jag gav dig, gav dig styrka. Styrkan som du annars inte hade fått. Du kunde berätta du kunde lyssna, du kunde i samma stund skratta och vika dig av tårar. Alla känslor kom fram. De har aldrig funnits någonting som har hindrat dig eller mig gällande det. De har alltid liksom fungerat. Från början liksom. Det var aldrig någonting som kom i vägen. Ja kunde liksom ringa även om klockan var 05:00 o du kunde fortfarande ligga o lyssna på vad jag vill säga. I en hel timma kunde du lyssna på hur ledsen jag var, ge mig trygghet genom telefon, utan att ens säga någonting. Vilket är en sådan stor styrka som du har.

Jag kan idag läsa på din Facebook vad du har skrivit till folk, och jag tänker på hur du skulle ha sagt de. Jag hör dig säga det. Jag hör dig säga "Jessica, tänk på hur dåligt det kunde ha varit, tänk på hur bra det har blivit". Men samtidigt så ser jag personens ledsna hund ögon se på mig och säga "Hur fan kunde du, jag vill inte leva såhär, jag vill leva med dig" och samtidigt som jag höra mig själv säga "Jag är inte mogen". Vilket är de dummaste man kan säga till någon. Jag som bara vill göra folk glada.

Jag orkar verkligen inte. Jag ringer ibland, men lägger bara på för jag vet att skulle jag säga någonting så skulle jag såra personen. Jag kollar in Facebook några gånger i veckan. Jag repeterar telefonnumret. Det funkar inte, jag sårar bara mig själv och samtidigt personen det handlar om.

Jag vet inte jag funderar på att skapa en ny blogg där jag inte ska nämna personen i frågan i ett enda andetag. En ny start eller vad man ska kalla det. Men jag vet inte om jag är redo för det heller. Jag vill egentligen bara vara här. Veta att personen finns. Jag vill kunna kontroll ringa och veta att mobilen funkar och har "min" röst svarare fortfarande. Vissa små grejer vill jag göra som man kan tycka är onödigt. Men inte efter det jag har fått höra. Efter allt det så har jag insätt att jag kan förstöra en människas liv så mycket att jag själv hade förstört mitt liv precis lika mycket om de hade hänt den personen. Om personen i frågan hade fattat det beslutet. Jag menar jag kan inte leva med att jag har förstört allt.

Det jag vet är att personen faktiskt läser det jag skriver, så jag vet att det kommer fram. Jag vet även att dina tårar faller just nu <3.
Men tänk på den ihop fäll bara bron, samtidigt som du ler och tänker, ah hon har faktiskt sagt många bra underbara saker ibland. Hon fick mig inte bara till att gråta, utan även till att skratta så grovt att jag grät av det.
Även om jag vet att du hatar Tomas Di Leva, så måste han nämnas, för han är en symbol för oss på något sätt i mina ögon. Jag har alltid lyssnat på Tomas Di Leva, du har alltid hatat honom, vi har alltid diskuterat det. Jag har alltid sjukt på någon låt när du nämnt denna människa.
Le även och tänk tillbaka på de första gångerna vi pratade, jag säger bara BäBä vita lamm. Jag var den enda som fick dig att börja sjunga. Kom ihåg de.
Varje gång jag sjunger, så sjunger jag för dig och hoppas alltid på att du hör de <3.
De låter som om att jag pratar om en ängel som finns i himlen.
Men min ängel finns här på jorden, bara några mil härifrån. Bara 11 knapp tryck ifrån.

Don't forgette me <3